Hägnadsystem och fägator

När du vandrar I Skäftekärr – både I det rekonstruerade järnålderslandskapet och I Skogen runt om kan du

se många exempel på olika hägnadstyper. De flesta är inte specifika för järnåldern men har använts under

långa tider.
Fägatan som du står i har på ena sidan ett rishägn och på andra sidan ett fläthägn.
Rishägn består av två parallella stolprader, gärna av ek som kolades för att motverka röta.

Mellanrummet mellan de två raderna fylls med ris. Riset sjunker ihop och förmultnar och måste fyllas på varje vår. Ris får man när man röjer sly och buskar runt gården och även när man avverkar skog för virke eller ved.

På järnåldern fanns inte så mycket skog runt gården som det gör nu, det var troligtvis svårare att få tillräckligt

med ris, så man fick prioritera. Ett bra ställe att ha rishägn är runt åkern som vi har det här i det

rekonstruerade järnålderslandskapet. Ett rishägn runt åkern ger 1 – 2 klimatzoners bättre odlingsmöjligheter,

om man bara får bra med regn.

Fläthägn

Det fläthägn som finns längs fägatan här har liggande flätning. Hägnet består av en stolprad där man flätar

långa smala käppar emellan. Ett bra flätmaterial är hassel som är böjlig om man flätar medan det är färskt.

Hassel växer rikligt runt gården, till exempel på ängarna här intill. Man kan också ha stående flätning.

Ett exempel på det kan ses mellan långhusets ena gavel och smedjan.
Både ris- och fläthägn är svåra att hitta i arkeologiska utgrävningar, materialet förmultnar och stockhålen

är små och svåra att tolka. Det man däremot hittar är stensträngar/stenmurar.

Stensträngar och murar

Vandrar du i skogen här runt om hittar du dem överallt. Till exempel runt fornlämningen Stormansgården.
Det kan vara svårt för en lekman att avgöra om det är stenmurar från järnåldern eller senare tid, för att fastslå

det måste arkeologer göra en datering. Ett exempel på detta är stenmuren som går tvärs över Trollskogsudden, Ölands nordostliga udde. Länge kallade man den för Jaktmuren och trodde att syftet med den var att hindra djur

att ta sig bort från udden. En sådan mur finns på södra Öland.
Under senare år har den tolkningen starkt ifrågasatts av arkeologen Jan-Henrik Fallgren.

För att vara effektiv skulle en jaktmur behöva gå helt ner till vattenlinjen, men muren tar slut en bit från vattnet

både på Östersjösidan och på Grankullaviksidan. Det avståndet passar precis med den landhöjning som

skett sedan järnåldern. Trollskogsudden var på järnåldern en helig udde och Fallgren anser det som troligast

att muren var till för att markera att man nu rör sig in på helig mark. En bit söderut i skogen finns rester av vad

som kan vara en yttre mur. På Trollskogsudden finns många fornlämningar från järnåldern i form av

gravar, resterna av en hamn på Grankullaviksidan och vad som kan tolkas som en tingsplats.

Sten finns i rikliga mängder på Öland, man måste ha bort dem från åkern för att kunna odla.

Till fram i vår tid byggde man murar av dem, för att hägna in sin gård, avgränsa betesområden eller som

på järnåldern för att hägna ute djuren från det de inte fick äta. Troligtvis var stensträngarna många

gånger kompletterade med en träkonstruktion.
I järnåldersbyn Rosendal kan du tydligt se hur stensträngarna användes till hägnader runt åkrarna och till

fägator som ledde djuren till utmarkerna. När du kör norrut från Böda finns det tydlig skyltning till

Rosendal järnåldersby från Böda Sand rondellen.

Källor:
Jan-Henrik Fallgren, Kontinuitet och förändring, Bebyggelse och samhälle på Öland 200-1300 e Kr
Bebyggelsehistorisk tidskrift Hus och tomt i Norden under förhistorisk tid, Nr 33 1997