Odling under järnåldern

Före järnåldern
Före järnåldern, under sten- och bronsåldern, odlades nakenkorn, enkornsvete, emmer och speltvete. Även ärtor och bondbönor odlades vid den här tiden. Odlingsytorna var små och tämligen sporadiska. Forntidens människor samlade växter och frön i naturen. Vid arkeologiska undersökningar kan det vara svårt att avgöra om lämningar (pollen, frön) kommer från vilt växande eller odlade växter. Långt före järnåldern använde människor lin, nässlor, hampa och andra stråmaterial för framställning av garn, rep, fiskeredskap mm.
De fyra sädesslagen kommer alla från ett område i sydvästra Asien. De arter som så småningom utvecklats till våra kulturspannmål växer fortfarande vilt i de trakterna. De äldsta spåren av odling i dessa områden är 10 000 – 12 000 år gamla. Den samhällsomvandling som skedde när jägare och samlare började övergå till permanenta jordbruk brukar kallas den neolitiska revolutionen. Jordbrukets utveckling och de odlade växterna medförde stor befolkningsökning.
Det äldsta fyndet som visar på spannmålsodling i vår närhet är nakenkorn som hittats vid en arkeologisk undersökning utanför Lund. Fynden kan vara uppemot 6 000 år gamla. Från denna tid finns också fynd av enkornsvete.

Utveckling under järnåldern
I början av järnåldern, århundradena före år noll, förändrades odlingen i vår del av världen. Man började stalla in husdjuren vintertid. Därmed fick man hopsamlad gödsel som kunde användas till åkerbruk. Det blev vanligare med permanenta ytor för odling. Skalkorn, som är tåligare än nakenkorn och vete, blev så småningom det dominerande sädesslaget på åkrarna i vårt område.
För att ha kor, får och andra djur inne på vintern krävdes att man samlade in foder under sommaren – man behövde alltså ängsmark. De ytor som används till foderproduktion och odling brukar kallas inägomark. Utmarken fanns utanför inägorna (åker och äng). Det var där djuren betade. Betesmarkerna/ utmarken var gemensam och var inte hägnad eller delad. Varje by hade ett gemensamt betesområde. I den här trakten var järnåldergårdarnas inägor små, mellan en och två hektar åker på mindre gårdar och möjligen mellan tre och fyra hektar på större gårdar. Ängsmarken var större än åkermarken hos gårdarna. Storleken på inägor tycks som regel vara relaterad till storlek på gård. Inägorna låg i husens och gårdstunets närhet. Åkrar och ängar var kringgärdade av stängsel. Det var viktigt att hålla djuren utanför åkern. Här på Öland byggdes ofta hägnader helt eller delvis av sten. De forntida åkrarna kan man idag se som ofta något konkava och stenfria ytor.
Åkermarken låg alltid närmast husen i gårdarna, nära till att kunna gödsla. Åkern måste man också hålla uppsikt över hela växtperioden, till skillnad från ängen. Den skulle rensas från ogräs, se till att inga kreatur, eller vilda djur skadade grödorna. Samt att inga andra människor plundrade eller förstörde grödan.
Eftersom åkrar och ängar, d v s alla hägnade marker låg närmast husen i de olika gårdarna, blev det ett avstånd mellan varje gård i byarna, ca 50 – 150 m mellan varje gård, varför man anlade fägator som förband de olika gårdarna i byarna med varandra och utmarkerna utanför byarna, så att djuren och människorna kunde passera utan att förstöra inägorna hos de olika gårdarna.

Arkeobotaniska analysmetoder
Den tidigaste möjligheten till arkeobotanisk analys var studiet av avtryck från kärnor och frön i keramik. Den metoden ger dock begränsade möjligheter till artbestämning. Ganska ofta hittas växtmaterial vid arkeologiska utgrävningar. Det kan vara rester av odlade växter, vanligast spannmål som hittas i förkolnad eller förtorkad form.
Genom undersökning av pollen som kan bevaras i våtmarker som sjöar och myrar eller i kulturlager kan man spåra specifika arter. Genom pollenanalys i olika jordlager kan man också följa en växtarts utveckling över tid. Med de nya möjligheterna att studera DNA i förhistoriska växtrester och pollen kommer våra kunskaper om forntida odling och mathållning att fördjupas.

Odling under järnåldern
Tidigare odling av nakenkorn och äldre vetesorter ersattes succesivt av odling av skalkorn. Alla sädesslag är kända men korn kom att bli den dominerande spannmålen under järnåldern. Korn användes till gröt och till att framställa dricka. Olika former av öl liknande drycker framställda med mältad spannmål har varit kända från bronsåldern. Det finns ett antal analyser som påvisar biomarkörer för alkoholjäsning i lerkärl från bronsåldern.
Mot slutet av perioden ökar dock intresset för odling av råg, vete och havre. Det kan bero på det ökade bruket att baka bröd. Bröd har funnits sedan neolitikum. Exempel på Fynd: Ett helt kornbröd hittades i fornborgen Boberget i Östergötland. Det är från 400-talet. Det finns flera brödfynd, förkolnade just från fornborgar i landet.
Fynd av ugnar finnes bl a i Skäftekärr. Inte så vanliga i övrigt men de finns belagda på Öland och flera fynd i Danmark.
Av fynd i Skåne har man kunnat konstatera att rågodlingen ökade markant under folkvandringstid. Man började baka rågbröd, dels till följd av influenser från kontinenten (surdegsjästa bröd), men också påverkade av den österifrån kommande traditionen med spisbröd.
Ärter och bondbönor hör till de allra tidigast införda nyttoväxterna. De har kontinuerligt odlats från yngre stenålder fram till våra dagar. De första ärtorna hade färgade blommor och frön, så kallade gråärter. Odling av kål och rovor tycks ha varit vanligt redan under äldre järnålder. Vid Sandby borg på södra Öland har man också hittat lök och svartsenap. På andra platser har gjorts fynd av morot, kummin, kirskål, dill, hampa mm.
Lök finns i flera olika sorter. En del förökar sig med frö. Andra sorter förökar sig utan frö (vegetativt). Det finns få fröfynd av lök i arkeologiskt material. Av det skulle man kunna dra slutsatsen att de löksorter man odlade i förhistorisk tid var vegetativt förökade lökarter, t ex vitlök, piplök, scharlottenlök. Den förkolnade löken som hittades i Sandby borg har inte kunnat artbestämmas. Det fornnordiska namnet, laukr, finns dokumenterat i runinskrifter från järnåldern.
Linodling finns belag tidigt i Skandinavien åtminstonne från Bronsåldern
I Rosendal hittade vi resterna av ett större kärl som tätats med harts och linnetyg i
två olika kvaliteter.
Nyttjande och odling av bolmört tycks ha spridits redan under förromersk järnålder. Bolmört har inte funnits naturligt i vår förhistoriska flora. Den har införts hit, medvetet eller omedvetet. Hela växten är giftig. Alla delar användes på olika sätt för t ex muskelavslappning, bedövning och att dämpa svullnad.

Källor:
Matti Wiking Leino, m fl Svensk Trädgårdshistoria, 2020 Kungl. Vitterhetsak.
Matti Wiking Leino, m fl Spannmål, svenska lantsorter, 2017 Nordiska muséet
Jan-Henrik Fallgren Kontinuitet och förändring, 2006 Uppsala universitet
Red. K-H Arnell,
Ludvig Papmehl-Dufay Grävda minnen, 2015 KLM
Red. Ola Kyhlberg
Jan.Henrik Fallgren Bebyggelsehistorisk tidskrift, 1997 Stockholms universitet
Red. Anne Carlie
Mats Regnell Skånska regioner Riksantikvarieämbetet