Ängen och hamling

Landskapet under järnåldern
För 1500 år sedan, under den tid vi kallar folkvandringstid var landskapet mycket öppnare än idag. Under äldre järnålder hade jordbruket ökat och då framför allt boskapsskötseln. Tall och gran fanns ännu inte på Öland utan landskapet bestod av lövängar som hölls öppna av betande boskap som nötkreatur, får och getter. Den ökande kolonisationen samt det ökade behovet av virke och betesmarker gjorde att skogen närmast bebyggelsen fick ge plats åt öppnare betesmarker. Även järnhanteringen ökade behovet av ved och träkol. Under bronsåldern var klimatet i norden flera grader varmare än idag, men under äldre järnålder kom ett fuktigare och kyligare klimat, mycket likt det vi har idag, vilket ökade tillväxten av mossar och våtmarker. Dessa marker har i senare tid dikats ut för att ge plats åt mer odlingsmark.

Det ökande betestrycket hade till viss del utarmat jorden och under yngre järnålder kan man i pollendiagrammen se att det fanns stora gräsbeväxta hedmarker med ljung och enbuskar.

Ängens betydelse och skötsel
Äng är åkerns moder är ett gammalt talesätt som visar hur viktig ängen var. Det betyder att ängen ger foder åt djuren som sedan producerar gödsel till åkern. Ängar har funnits i Sverige i ca 2500 år sedan man i slutet av bronsåldern började slå marker av gräs för att få vinterfoder till boskapen. I äldre jordbruk skilde man mellan utmark och inäga.

Utmark var exempelvis öppna lövskogsmarker, myrar, strandängar samt alvarmarkerna på ön där djuren släpptes på bete. Den mark som låg i anslutning till gården och som skyddades mot boskapens betande, kallas inäga och bestod av åkrar och slåtterängar.

Eftersom boskapsskötseln var den viktigaste delen av det dåtida jordbruket, var den hägnade ängsmarken proportionerligt mycket större än åkern. Det mesta av inägorna var alltså äng.

Här försöker vi att rekonstruera en äng som den såg ut på järnåldern. En äng på järnåldern såg inte riktigt ut som vi tänker oss en äng idag. Ängen var glest beväxt med lövträd. Skötseln av ängen börjar på våren strax efter att tjälen gått ur jorden då man räfsar bort fjolårsgräs, gamla kvistar och löv för att möjliggöra för gräs och örter att växa. Gräset slogs på sensommaren och torkades på hässjor till hö. Ängen gödslades inte, eftersom man behövde gödseln till åkrarna. Men man kunde ofta släppa in djuren på ängen, efter att den slagits vid midsommar. Under den tiden som ängsgärdena fungerade som beteshagar blev de då gödslade av djuren. Näringen kom även från ruttnande rotsystem från nedtagna träd.

Träden var även viktiga som vinterfoder åt djuren genom att man högg av grenar med löv, så kallad hamling. På ängsmarken gynnades träd som gav bra lövfoder som ask, lind, alm och sälg och kanske hassel för nötternas skull. Grenarna med löv på hängdes upp och torkades för vintern. Djuren åt löven och även barken som innehöll viktiga näringsämnen. Grenarna användes även till att bygga hägnader eller flätverk till husets väggar som sedan lerklinades.
På den här rekonstruerade ängen finns blandade lövträd och då framför allt hassel som vi använder till flätverk och hägnader.

Källor
Länkar till vår forntid 1988 Bokförlaget Bra böcker
Kulturmiljövård i skogen Skogsstyrelsen 1992
Naturskyddsföreningen.se
Wikipedia