Ölandska järnåldershus

På Öland under perioden 200–700 e kr byggdes långhus med stengrunder i skalmursteknik.
Det är unikt för Öland och Gotland och det innebär att husgrunderna till skillnad mot de som
byggdes i trä har bevarats fram till idag och kan ses där de ligger kvar i terrängen. Vi kan se hur
husen varit samlade i gårdar och byar. Öland har det största antalet kända husgrunder från
järnåldern i hela Skandinavien. De kallades förr i tiden för jättegravar. Drygt 1300 kända
husgrunder finns, förutom borgarna, varav ett 50-tal är arkeologiskt undersökta.
Murarna är i regel 1,5 m breda med stora stenar ytterst och mindre stenar och jord som isolering
i mellanrummen. Det gör att huset är svalt på sommaren och håller värmen på vintern. Här på
norra Öland användes gråsten, rullsten och ändmoränsblock till skalmurarna till skillnad mot
södra och mellersta Öland där man där man mestadels använt kalksten. En sten kunde väga
mellan 7 och 10 ton så det lär ha gått åt mycket arbete att flytta och foga samman murarna.
Man kan ha använt en typ av trefot med talja för att lyfta och flytta de tunga stenarna. Storleken
på de öländska husen har varit mellan 8-55 m långa och 6-10 m breda på insidan med ca 1,5 m
höga husmurar. Den största gården i Fagerum har en husgrund som är 55 m lång.
Böda socken har 125 kända husgrunder vilket är flest i landet. Vi kan se hur husgrunderna
ligger samlade i byar omgivna av stensträngar eller hägnadssystem. Gårdarna varierade i
storlek och de flesta hade två hus men även ensamhus finns. De största gårdarna kunde ha 4-5
hus och där är även husen större. I Skäftekärr i Böda finns den fornlämning som kallas
Stormansgården och som består av fyra husgrunder.

Det rekonstruerade järnåldershuset
Detta är en rekonstruktion av ett långhus från 500-talet och den tid som kallas folkvandringstid.
Huset stod färdigt 2005 och var det andra huset som byggdes på området efter att det första
huset brunnit ner 2003. Så långt som det varit möjligt är huset byggt med forntida tekniker och
verktyg. På platsen har tidigare inte funnits något hus utan det är byggt med fornlämningen
Stormansgården som förebild. Den är nästan helt arkeologiskt undersökt och har därför använts
som förebild för vår rekonstruktion. De arkeologiska undersökningarna har gett värdefull
kunskap som har kunnat användas i rekonstruktionen. (Båda husen har ritats av Jan-Henrik
Fallgren Uppsala Universitet).
Efter vad man kan se på fornlämningen så var huset 30m långt och 8 m brett med en ingång på
ena långsidan. Den dörr som finns på baksidan av huset fanns inte på originalet utan är endast
den nödutgång som krävs av brandskyddsmyndigheten för att vi ska få ta in besökare i huset.
Huset är ett så kallat treskeppigt hus med två parställda stolprader som bär upp taket. Stolparna
har troligtvis varit av ek och taket av vass. Att huset är 5.5-6 m högt till taknocken bestäms av
att det då blir 45 graders vinkel på taket, vilket ger bästa avrinningen för vasstak. I gavlarna
finns öppningar, så kallade vindögon för att släppa ut röken från elden. En del av röken stannar
kvar och ligger som ett skyddande hölje i taket så att värmen stannar kvar. Över eldstaden
hänger ett ylletyg som gnistskydd. Det kunde också vara av flätverk och lera. Vasstaket är i
allmänhet inte så eldfängt med undantag av de bastsnören som vassen bundits ihop med.
Utgrävningarna av den riktiga fornlämningen har visat att detta hus inte hyste någon boskap
utan var med all säkerhet endast bostadshus. I huset bodde då troligtvis själva hövdingen med
sin storfamilj som bestod av tre generationer. Utgrävningen av fornlämningen visade att fähuset
även kan ha använts som bostad och där bodde troligen tjänstefolk och ofria. Boningshuset är
stort vilket tyder på att här har bott någon som hade makt över byn och kanske även över flera
byar runtomkring. Urgrävningen av förebilden till huset har visat att det funnits flera härdar,
förvaringsgropar samt en vävstol vid gaveln. Det hittades även mycket keramik, verktyg och
ämnesjärn.

Källor:
Jan-Henrik Fallgren Kontinuitet och förändring, 2006 Uppsala universitet
Klas-Göran Selinge, Kulturminnen och kulturmiljövård, SNA 1994 Bra Böcker, Höganäs